|
av Kersti Björkman 1997 |
|
| Jag känner och jag känner. Känner igen dig. Men dom har kammat håret åt fel håll. Vi rufsar till det lite. Småpratar, tiger, snorar, ser. Jag rör din nakna axel, du är ändå inte här. Allt är åt fel håll. | |
 |
|
| Stensorg Blomsorg Vintersorg Florsorg Snorsorg Skrattsorg Stirrsorg Argsorg Sparksorg Långsorg Blötsorg Torrsorg Nattsorg Solsorg Lättsorg Ölsorg Svårsorg Ensamsorg Skriksorg Tystsorg Jordsorg Finsorg och Fulsorg Sorgkant | |
 |
|
| Dörren öppnas och vi går in. Nu går jag in i det där rummet. In mellan levande ljus och en vaktmästare. Bland levande ljus går jag tills ledstången tar slut. In i det där mörkret, mot mitten, där du väntar under svala lakan. Där du helt enkelt inte finns. | |
 |
|
| En dag på bussen tänker jag på kroppar. Att någon just nu rör vid dig med sina händer. I ett särskilt rum, där kroppar hanteras; tvättas och kläs som spädbarn. Att du nu tas omhand av någon som dagligen sysslar med kroppshantering. Jag tänker på att hon ska tvätta dig mellan tårna och knyta en minneslapp där. | |
 |
|
| Gråterskans yrke vore kanske något att tänka på. Jag skulle gå före och blöta ner marken åt dom sörjande. Fukta den dammiga jorden, göra lera. Det kunde plaska och stänka. Vattnet skulle blanda sig med askan och gå att forma till något. En gök kanske. Som flög iväg och satte sig på graven. | |
|
|
| Som du längtat efter att få vila. Äntligen får du luta din kind mot den svala fukten. En snödroppes rot nära ögonvrån. Daggmask mellan fingrarna. Som en möjlighet lade dom varsamt ner dig, utsträckt tog jorden emot. Här uppe är vi. Jag lägger mig med kinden mot en sten, nära snödropparna. | |
 |
|
| Ungefär som att bli stjälpt i en lövhög från en skottkärra om hösten? Lukta jord. Krypa ihop och vänta, tills alla slutar leta och snön kommer. Slumra till, bli tung och glömmas bort. Långt senare ska det våras, ska barnen komma tillbaka och upp rullar sig en ormbunke ur myllan. | |
 |
|
| Photo Gallery © Harry Peronius |
Tankar kring en död.
av |